Every time I think of you
I always catch my breath
And I'm still standing here
And you're miles away
And I'm wondering why you left
And there's a storm that's raging
Through my frozen heart tonight
I hear your name in certain circles
And it always makes me smile
I spend my time
Thinking about you
And it's almost driving me wild
And its my heart that's breaking
Down this long distance line tonight

Asså shit vad jag saknar den här lilla hästen!

Hans fulla namn var Hiawathas Pownee men till vardags kallades han Hiawatha eller Hia. Han var född 1996 och såg ut som allas drömponny. Dock var han väldigt busig och kastade av nästan alla. På ett ridläger fick jag honom och jag red honom ca 4 timmar om dagen i fem dagar. Tydligen fick vi ett väldigt speciellt band under den veckan för när jag kom till stallet två dagar i veckan stod han oftast i hagen. Han stod alltid längst bort och hängde med huvudet men när jag ropade på honom lyfte han huvudet, spetsade öronen, gnäggade, hoppade upp i luften och galopperade fram till mig. Det är inte alla ridskolehästar som gör så mot en speciell elev.
En annan Hia-historia jag har är en ridlektion där jag inte ens hade honom. Vi hade uteritt och jag red snälla och trygga lilla Russifer men i första galoppen bockar Hia och hon som rider honom vägrar fortsätta. Ridläraren säger åt en tjej på Suprise att de ska byta, men hon tvekar så jag säger "Jag kan rida honom". Så vi byter hästar och både Suprise-ryttaren, Hias ryttare och ridläraren är tacksamma. Hia och jag kör värsta rodeon i alla galopper men jag sitter kvar och tycker bara det är roligt. När vi kommer tillbaka till stallplanen är mamma där och ridläraren ropar över stallplanen till henne "Idag var Lovisa en riktig hjälte och red rodeo!" Och det här är en kvinna som muttrar bra gjort om man gör perfekta grejer.

Inte en dag går utan att jag tänker på Hiawatha fast det var i september 2003 som han avlivades. Det har gått 5½ år sedan han försvann. Tänk att man kan älska ett djur så mycket!